isbjörn
Isbjörnen är inte bara det största fyrfotiga rovdjuret, utan den är unik med sin stora kroppshydda, vita päls och sin anpassningsförmåga till ett liv i vatten och på is.

Isbjörn

Trots att vissa underarter av brunbjörnen är ungefär lika stora som isbjörnen är den i genomsnitt ändå den största av björnarna, och därmed det största landrovdjuret. Huvudet och kroppen mäter tillsammans 220-350 cm och svansen 8-12 cm. Mankhöjden är 120-140 cm, och den kan väga 175-650 kg (extremvikter på upp mot 1000 kg finns omnämnda). Utöver storleken, är pälsens färg det mest framträdande draget. Den kan variera från gulaktig till alldeles vit. Pälsen är mycket tjock och lång och tillsammans med ett tjockt fettlager ger den ett utmärkt skydd mot kylan.
Isbjörnen har längre och slankare kropp än brunbjörnen. Bakbenen är, särskilt hos stora exemplar, längre än frambenen, och ryggen sluttar därför något framåt. Huvudet är relativt litet och inte avsatt från den långa nacken. Näsryggen är skarpt svängd nedåt, vilket gör att isbjörnen ibland liknar ett får. Fotsulorna är täckta av hår sånär som på de relativt små valkarna under tårna och foten. Klorna är ganska korta och mer lämpade för att gripa tag i ett byte än brunbjörnens klor. Isbjörnen har mindre öron än brunbjörnen.

Isbjörnen utvecklades för några hundra tusen år sedan genom en utspaltning från den nutida brunbjörnens förfader. I fångenskap kan isbjörn och brunbjörn mycket lätt korsas. Hybriderna liknar ofta brunbjörnen i byggnaden, men har vit päls med svaga nyanser av brunt, och de är fertila. Det senare visar på det nära släktskapet mellan de två arterna.

Isbjörnens utspridningsområde Isbjörnen är ett semi-akvatiskt djur (delvis vattenlevande), intimt knutet till havet. Den förekommer i hela Norra ishavet med intilliggande kuster. Isbjörnen förekommer bara där havet fryser till under vintern. Under sommaren flyttar den norrut med drivisen, och under vintern flyttar den söderut efter gränserna för öppet vatten mellan isflaken.
Isbjörnarna vid Hudson Bay i Kanada tillbringar en stor del av året på torra land, och när isen har smält drar de sig ända upp till 150 km inåt landet. Dessa områden utgörs delvis av tundra och torvmossar och delvis av öppen barrskog. Där kan man uppleva den ovanliga synen av isbjörnar, som vandrar omkring i vanlig granskog.
Isbjörnen kan på ett dygn förflytta sig över 20 km. Enligt gjorda mätningar hade en isbjörn rört sig under ett år på Alaskas kust en sträcka på 1119 km. Isbjörnen är en uthållig men långsam simmare och kan simma flera timmar eller till och med hela dagar.

Fastän isbjörnen är en god simmare, kan den dyka maximalt två minuter, vilket bara en tiondel till en femtondel av vad deras byte, sälen, kan. Därför kan den inte fånga sitt byte när den simmar. Den lyckas i stället överraska sälen på isen, eller när den kommer upp till andningshålen i isen. Isbjörnen närmar sig sitt byte, smygande som en katt. När den kommer nära, gömmer den sig bakom isblock och skär sedan av sälens reträtt till vattnet genom några snabba, kraftiga hopp över de sista metrarna. När isbjörnen anfaller från vattnet, simmar den nästan helt under ytan, med bara nosen över vattnet. De sista metrarna simmar den sedan helt under ytan och hoppar rakt upp ur vattnet upp på isen, där sälen solar sig. Isbjörnens favoritmetod är emellertid att ligga på lur vid sälarnas andningshål i isen. Det tålamod som björnen visar vid dessa tillfällen är nästan otroligt. Den kan vänta så gott som orörlig timmar i sträck. Når en säl till slut dyker upp, slår den till med foten och griper sedan bytet med tänderna och drar upp det på isen.

Det vanligaste bytet för isbjörnen är vikaresälen. Vikaresälen föds i hålor i snön, vilka är helt avskärmade från yttervärlden sånär som på ett hål i isen. Tack vare sitt goda luktsinne kan isbjörnen upptäcka sitt byte till och med genom det två meter tjocka snötäcket över sälarnas hålor. När den väl har luktat sig till en håla gräver den sig genom snön och tar de nyfödda sälungarna.
Ibland ´jagar isbjörnen tillsammans med fjällräven´. I verkligheten är det fjällräven som utnyttjar isbjörnen. När fjällräven som har bättre luktsinne finner en sälhåla, så fäster den isbjörnens uppmärksamhet till sitt fynd och får denne att gräva efter sälungarna. Isbjörnen lämnar vanligen en del av bytet oätet, varvid fjällräven får på detta sätt ´lön för mödan´.
Isbjörnen tar regelbundet även fullvuxna vikaresälar. Ibland tar den storsäl. Under våren koncentrerar många isbjörnar sig på att fånga ungar av grönlandssäl och blåssäl, som ännu inte lärt sig simma. Björnen söker medvetet upp platser, där sälarna fött sina ungar. Dessa platser brukar vara desamma år från år. Hannarna av blåssäl är förvånansvärt snabba på isen, och de blir ofta mycket aggressiva. Eftersom de mycket väl kan försvara sig mot isbjörnen, brukar isbjörnen undvika dem. Isbjörnen visar ännu större respekt för den kraftfulla valrossen, som kan väga upp till 2 ton. Isbjörnarna går försiktigtvis i en stor båge runt dem. I vattnet riskerar björnen sitt liv, om de skulle råka i strid. Vid enstaka tillfällen händer det att isbjörnen tar de allra yngsta valrossarna. Isbjörnen äter gärna as. Det är inte heller ovanligt att isbjörnen äter mindre däggdjur, fåglar, ägg och växter då det är brist på större bytesdjur.

De flesta isbjörnshonor får sin första kull vi fem års ålder. Det är okänt hur länge isbjörnarna är könsmogna, men det förekommer uppgifter om 21 åriga honor som fått ungar. Isbjörnen parar sig i april-juni. En hane kan para sig med flera honor under en säsong. I november-december söker den dräktiga honan sig till det område var den kommer att ha sitt bo. Detta grävs oftast i hängdriva som är i närheten av stranden. Ungarna (1-3 st, oftast 2 st) föds i december-januari. Ungen väger endast ca. 600-700 g vid födseln. Vanligen lämnar honan boet i mars-april, varvid ungarna vikt har stigit till 8-12 kg. Ungarna diar ca. 18 månader, men under denna tid utökar även mängden av sälkött i deras föda. De följer modern 28 månader varefter honan kan föda en ny kull. Minimitiden mellan två kullar är således tre år.

Förutom parningstiden är isbjönen ensamlevande och om de tillfälligtvis stöter på varandra, håller de sig på ett behörligt avstånd. Strider uppstår sällan. De kan emellan utstå varann då det finns rikligt med föda. Det finns observationer på 30-40 björnar runt kadavret av en val. De kan även tvingas att leva tillsammans under isfria tider. Under parningstiden är hanarna mycket aggressiva och kan tillochmed döda ungar.

Annonser

1 Response to “djur- jag beundrar . isbjörn”


  1. mars 29, 2010 kl. 8:25 f m

    låt dom leva ,för våra barns skull . o framtida generationers skull , mvh micke


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




oktober 2017
M T O T F L S
« Mar    
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
3031  

Månader


%d bloggare gillar detta: